Seppos lilla författarskola. 2010 Seppo Myllylä. www.forfattarna.se Får kopieras.
Seppos lilla författarskola
(eller kreativitetsskola)
Av
Seppo Myllylä
Den här författarskolan (eller kreativitetsskola) är inte komplett, men den ger några tips om hur man kan skapa fram berättelser. Det gör dock inte dig till en författare. Det finns inga omvägar i den kreativa världen. Det finns ingen manual att ta till för att skapa en berättelse. Utan det gäller att träna hårt med skrivandet och känna glädje över det.
Varifrån får man idéer?
Varifrån kommer då idéer som man kan skriva om? All kreativitet kommer inifrån. Så den som tror att fantasins idéer kommer från yttre rymden tittar åt fel håll. Mina idéer kommer i alla fall från mina observationer i samhället och mina kunskaper och erfarenheter. Jag brukar svara när folk undrar över hur jag kommer på mina historier genom att be dem titta in i sitt eget undermedvetande (i sin egen inre). Där finns det förhoppningsvis en lager av kunskap och erfarenheter som varje människa bär inom sig (borde vara så). Just det att fantasin kommer inifrån gör att alla människor har minst en historia att berätta om. Det gäller bara att öva med skrivandet så att idéerna kommer fram. Fantasin är rostig till en början och måste därför köras in för att få fram flytet i skrivandet. Det är mina erfarenheter. Det finns inga omvägar! Nackdelen är att det tar mycket tid, så man måste inse redan i början av skrivandet att det är frågan om en livsval och livsstil. Är man beredd att leva så?
Spontana idéer
Själv gillar jag när idéer kommer spontant fram. De är ofta lustbetonade. Det kan hända att det blir så att en spontan idé kommer fram i mitt medvetande när jag skriver eller grubblar på något. När så händer brukar jag genast bearbeta den med tanken och försöka se den ur flera perspektiv. Jag sätter dock inte igång med att skriva den förrän jag har testat hållbarheten på idén. Det betyder att jag låter den vara i tanken. Kan jag plocka fram idén långt fram i tiden kommer jag att skriva den.
Andra sätt att få fram idéer är att granska mitt undermedvetande som är ett lager av erfarenheter och kunskaper. De kan vara minnen som antingen är känslomässigt stötande eller känslomässigt tilldragande. Även dessa idéer testar jag genom att behålla dem i tanken en längre tid. Man kan likna det som om man gräddar idén som en bulle i ugnen. Ibland blir bullen bränd och då blir det ingen färdig story.
Sedan finns det idéer som kommer fram via observationer av samhället och människor. En sådan idé fick jag med Nabils hemlighet som jag publicerar på hemsidan www.forfattarna.se . När jag gick på universitet observerade jag vid en händelse att fanns några kvinnliga och manliga lärarstudenter som utvecklat en fobi mot en folkgrupp. Genom att skriva berättelsen var det mitt sätt att säga nej och ta avstånd från sådana fobier.
Kreativiteten och den nödvändiga passionen
När jag började med att skriva på nittiotalet läste jag att en författare menade att man skulle skriva färdigt allt som man påbörjat. Jag är en lustmänniska och jag gör ogärna det jag inte har lust till, så jag kände motstånd till den tanken att man skulle skriva färdigt även sådana historier som man inte kände för eller tappat intresset för. Passion är för mig förknippat med lust och jag tror att det man har lust för brinner man för. Finns det ingen passion blir det inte bra. Alla känner till att om man tvingar en mutter in i en bult så förstör man gängorna på muttern och bulten. Så tror jag också att det blir med förmågan att skriva berättelser och man förstör sin talang och berättarröst om man tvingar sig själv att slutföra idéer som man inte brinner för. Man måste helt enkelt hitta passionen i skrivandet. Gör man inte det och fortsätter skriva ändå så tror jag att man bara skriver för sin egen ego och för en liten elit kultursnobbar. Och den genuina berättarrösten försvinner med fåfängan att visa sig vara intellektuell i kultursnobbiga kretsar. Jag har försökt att läsa sådana tegelstensromaner och det slutar alltid med att jag slänger sådana böcker i väggen.
Passionens kännetecken
Passionen skiljer sig från begreppen att ha kul eller att ha roligt genom att när man är i det tillståndet att vara i passion av något så är man mer eller mindre besatt av det. Man kan till exempel tycka att det är kul att skriva någon berättelse utan att vara i passion av att skriva berättelsen. Kännetecknet för det är att man kan med lätthet avbryta skrivandet för att göra något annat. Men i ett passionerat rus går det inte att avbryta skrivandet med samma lätthet, i alla fall inte för mig. Den som har en passionerad relation till berättelsen älskar den mer än något annat. Och därför har man svårt at avbryta skrivandet och kan skriva i timmar i sträck utan avbrott. En berättelse skrivet i ett passionerat rus kan bli mycket bättre berättelse än den berättelsen som man skrev utan passionerat mental tillstånd. Ett skäl nog att söka sig till den passionerade berättelsen.
Ett annat kännetecken är att berättelsen pratar med mig när jag skriver. Den leder mig från det ena till det andra. Det betyder att jag har fått en relation till berättelsen. Mer om det nedan.
Konsten att uppnå tillståndet passion
För att nå fram till tillståndet måste man ha ett intresse av idén. Men det räcker inte med det. Man måste uppnå en relation med idén och det kan man göra genom att bearbeta den i tanken. Man måste kommunicera med idén för att få en relation med den. Det är mycket likt en relation mellan människor. Pratar man med varandra så har man en relation och gör man inte det så saknas en relation eller så uppstår det ingen relation överhuvudtaget.
För att uppnå en relation med berättelsen börjar jag med att göra ett urval av idéerna som jag har. Vissa idéer pratar inte alls med mig. Jag får ingen relation till ämnet och jag stirrar bara framför datorn. För att man ska uppnå ett passionerat tillstånd får det aldrig finnas ett tvång. Man måste fly från sådant tvång eller motstånd. Därför sorterar jag bort sådana idéer för man ska inte skriva sådant som man inte har lust till.
Att skriva en berättelse utan kommunikation är fruktlöst. Det blir inget bra av ett sådant arbete. Därför tar jag bara sådana idéer som talar till mig. De bästa idéerna berättar för mig vad jag skriva under skrivandets gång. Sådan var Bröderna Björk. Jag hamnade i ett fascinerande tillstånd där sagan stoppade all tid och rum och jag befann mig på ängen där handlingen utspelade sig och berättelsen talade om för mig vad jag skulle skriva. Det är ett känslomässigt fantastiskt rus som man är inne i och man bryr sig inte om omvärlden alls. Läsaren kan säkert känna igen sig när de har fått en fascinerande bok i sin hand och inte kan sluta att läsa och timmarna flyger iväg precis som sidorna i boken och man har inte ens märkt att man vänt på sidorna. Och det är så det är för mig i passionens rus när jag skriver. Berättelsen talar till mig och det ena leder till något annat. Fantastiskt och underbart! Det är vad jag kallar passion och som är nödvändig för mitt kreativa arbete. Och om man får uppleva det en gång i livet så ska man vara lycklig.
”Den sista berättelsen”, miljöer och närvaro
Jag började som vuxen skriva berättelser. Mitt egentliga genombrott kom när jag var trettiofem år gammal på nittiotalet. Dessförinnan hade jag väldigt svårt att komma fram med skrivandet i berättelserna som jag hade påbörjat. Jag fastnade ständigt. Men en dag var jag på biblioteket i Norrköping. Det var höst och det var mörkt och kallt. När jag skulle gå hem från biblioteket såg jag en välklädd äldre man i sextio-sjuttio års ålder som satt på en parkbänk på Norra promenaden. Trots kylan satt han på bänken och stirrade tomt rakt fram. Jag kände empati för den gamle mannen och började på hemvägen fundera på vad som hade hänt. Man såg tydligt i hans hållning att det var något som inte var riktigt bra i hans liv.
När jag kom hem tog jag ett block A-5 papper och satte igång och skrev en första skiss på några sidor med blyerts. När jag var klar tyckte jag se en antydan till historia som jag kunde fullfölja och kanske äntligen få till ett slut på berättelsen. Jag blev överraskad för just det att inte lyckas med att få ett slut på storyn var ju det som jag hittills hade haft det svårt med.
Jag hade skrivit om en man som satt på en parkbänk och som dagdrömde och tittade tillbaks på sitt liv och jag såg två detaljer och det var att jag hade fått med dels det jag observerat med; den gamle mannen och dels mina erfarenheter hur miljön såg ut på sjuttiotalet. Jag döpte den till Den sista berättelsen och den var ett genombrott i mitt skrivande och naturligtvis var det arbetstiteln på berättelsen som jag syftade på och inte mitt skrivande. Det var för mig viktigt att jag tog med mina personliga erfarenheter av miljöer i berättelsen för det skapade en närvaro åt mig själv och jag fick upp en inre bild som gav mig trygghet under skrivandet. Efter detta genombrott lärde jag mig att bygga upp inre bilder som jag skrev av till färdiga berättelser. Jag blev en slags textkonstnär som skrev av mentala bilder till skriftliga berättelser och då kan man jämföra med konstnärer som målar tavlor och teckningar av mentala bilder för att berätta något.
De flesta berättelser tillkommer för mig på det här sättet; genom observation i samhället, kunskap och den personliga erfarenheten. Jag skriver av mentala bilder och det blir en färdig berättelse av den. Så har jag skrivit de två barnberättelserna och även Nabils hemlighet på hemsidan www.forfattarna.se . Det sistnämnda är en novell av vuxennoveller som är en av historierna som jag kommer ha med i min första snart färdiga novellsamling.
Den som skriver berättelser väljer naturligtvis den tekniken som passar bäst en själv. Jag vet att det finns de som inte klarar av att bygga upp mentala bilder och skriver bara med hjälp av sin ordkunskap och faktakunskap, men det går ju bra det med. Man väljer det sätt att skriva som passar bäst en själv.
Mycket är skrivet om författarskap
Det finns mycket som är skrivet om vad man kan tänka på när det gäller författarskap. En sådan sak är till exempel att det blir spännande om det finns människor som har olika uppfattningar eller att det finns en dramatisk situation mellan människor i berättelsen. Det gör att man vill fortsätta läsa för att få fram svaret hur berättelsen egentligen slutar.
Jag rekommenderar läsaren att gå genom dessa böcker. Dramatiskt berättande av Mats Ödeen och Författarskolan av Göran Hägg som enligt min åsikt är två riktiga godbitar med bra idéer, men man blir inte en författare av att bara ta del av sådana böcker.
Som jag har sagt ovan finns det inga omvägar. Man måste öva och skriva mycket och tycka att det är kul att skriva. Om man inte tycker det så tycker jag man ska välja en annan hobby. Att skriva för en kultursnobbig elit ger jag inte mycket för. Sådana författare är enligt min åsikt inga berättare utan bara fåfänga mediahoror! Fast om det gör dig lycklig att skriva för dessa kultursnobbar eller för att få en recension av en kritiker som gör dig geniförklarad så skriv då för dem.
Jag för min del skriver endast för att det är roligt att skriva och för att få hamna i ett passionerat rus. Och kom ihåg att har du problem att hitta idéer så titta inte upp mot stjärnorna i rymden utan se in i din inre där du bör ha dina erfarenheter och kunskaper förvarade (förhoppningsvis). Det gäller bara att få fram dem i kreativitetens syfte.